Våra ambassadörer

Nicolina Pernheim med svart bälte av tredje graden – om livet och idrotten

Det är en råkall torsdagskväll i januari. I Göteborgs judoklubbs träningslokal är aktiviteten i full gång. Det är seniorerna, det vill säga män och kvinnor över 17, som tränar. Som uppvärmning springer de i par, gör kullerbytta två och två längs hela lokalen och går skottkärra. Fast egentligen går de inte, de hoppar skottkärra. Sedan sätter judoträningen igång, först med övningar i knästående och sedan i stående. Tränaren visar hur övningarna ska göras. Det finns ingenting som skvallrar om att det skulle vara något annorlunda med någon på träningen, men det är det. En av deltagarna är blind och rankas dessutom som nummer ett i världen bland blinda i sporten. Det är Nicolina Pernheim med svart bälte av tredje graden.


Träningen är ett sätt att känna gemenskap 

Judo är en väldigt bra sport för blinda och synskadade, menar hon, eftersom man hela tiden håller i sin motståndare. Det kan annars vara lite svårt med fysisk aktivitet för dessa grupper. 

Förutom egen träning och tävlande, brinner hon för att hjälpa blinda och synskadade barn. Blindhet hos barn är dock rätt ovanligt. Det finns inte mer än cirka tio punktläsande barn per årskull i Sverige.

– Det gör att man ofta glöms bort och kan känna sig väldigt ensam. Med stor sannolikhet är man ensam om sin funktionsnedsättning både i sin skola och sin stad. Då kan träning vara ett sätt att få kompisar och känna gemenskap. Det har i alla fall hjälpt mig väldigt mycket.


I judon är man med på nästan lika villkor

Eftersom hennes pappa är judotränare och dessutom har hållit på med judo sedan sjuårsåldern var det självklart att Nicolina också skulle börja. Då var hon fyra.

– Judo fanns för synskadade utomlands men det var inte stort i Sverige. Jag har alltid tränat judo med seende i min klubb. Andra synskadade träffar man på läger och tävlingar. Om man känner sig ensam är träningen jättebra, för här kan man vara med på i princip lika villkor. 

Nicolina är blind sedan födseln och kan bara urskilja ljus och mörker. Punktskrift började hon med när hon var fem. Då fick hon också sin första vita käpp. Hennes diagnoser är kolobom och mikroftalmi, två olika typer av missbildningar som kan leda till synnedsättning i varierande grad men också till blindhet. 

Nationellt tävlar Nicolina med seende. Bland tjejer i sin viktklass rankas hon som nummer fem i Sverige. Hon säger att hon dock inte är på riktigt samma nivå som de seende i seniorlandslaget och det har bland annat att göra med balansen.

– En tredjedel av balansen beror på synen så därför har jag sämre balans även om jag så klart har tränat upp den så gott det går. Snabba riktningsförändringar kan också vara svåra att hänga med på. På tävling har man som synskadad rätt att bli ledsagad av domaren upp på mattan. Sedan håller man ju i sin motståndare hela tiden. Judo är japansk brottning.

Hon tränar åtta till nio pass i veckan. Judo fem gånger, resten kondition och styrka. Hon har tre EM-guld och kom femma i VM 2018. Just nu koncentrerar hon sig på tävlingar i mars i Tokyo och Tyskland. Det stora målet är sedan EM i Italien och VM i USA i sommar, 2019. 


”Här” och ”där” funkar inte för den som inte ser

Förra året tog Nicolina examen i fysioterapi vid Göteborgs universitet som första blinda student. Hon bygger nu på med en master i synpedagogik, -rehabilitering och -habilitering. Det är en tvärprofessionell utbildning där studenterna inom sina egna områden vidareutbildar sig för att få denna specialistkompetens. Samtidigt arbetar Nicolina deltid med barn och ungdomar inom judon. Hon jobbar både med seende barn och ungdomar och dem med synnedsättning för att få det att fungera i deras klubbar. Lägerverksamhet är också en del av hennes arbete.

– Jag vet mer än andra vilka förutsättningar dessa barn har och vad de behöver. Genom min utbildning har jag lärt mig hur kroppen fungerar och hur viktig den fysiska aktiviteten är. Inte minst gäller det barn med synnedsättning eftersom de har svårt att delta som andra i vanlig lek. 

Nicolina skulle också gärna vilja utbilda lärare lite mer i vad det innebär att inte se. 

– Bara en så enkel sak som att inte säga ”här” och ”där” utan förklara med ord i stället. Jag skulle önska att man såg möjligheter istället för begränsningar. Det ska inte vara upp till barnet att få det att funka, men tyvärr får de ofta ta alldeles för mycket ansvar själva. 

Det finns inte längre någon skola speciellt för blinda och synskadade. Tomtebodaskolan lades ner i slutet av 1980-talet och nu går barnen i vanliga skolor i sina hemkommuner. Vid förändringen sade man att det skulle kunna gå lika bra för dessa barn ändå, om de bara fick tillräckligt mycket stödinsatser.  Nicolina är dock tveksam till hur bra det egentligen fungerar när resurserna är knappa. Dessutom menar hon att kompetens på området ofta saknas hos skolpersonalen.

– Som blind behöver man extra mycket hjälp. Förutom allt annat man ska lära sig ska man lära sig punktskrift också. Ofta blir det någon som inte har annat att göra som får hjälpa den som är synskadad och ofta kan det vara någon som inte ens är lärarutbildad. Som synskadad skulle man egentligen behöva någon med extra mycket utbildning. 

På frågan om hon tror det skulle vara bättre att återgå till specialskolor för synskadade svarar hon att det trots allt känns rätt otänkbart att skicka i väg en sjuåring till en internatskola idag.

– Jag vet inte vad som skulle vara bäst. Kanske att man kunde få lite av både ock. När det känns riktigt tufft kanske man kunde få ta en termin på en sådan skola.


Ledsagarservicen är A och O för att få livet att fungera

Själv har hon haft turen att ha en bra familj som hjälpt henne. För det finns utmaningar med att inte se, och de är olika i olika åldrar.

– I skolan tappar man bort sina kompisar på rasterna och skolidrotten fungerar ofta inte alls för den som inte ser. På lågstadiet har man fullt upp med att lära sig punktskrift, medan på universitetet kan det handla om att inte få fram inläst litteratur i tid. 

Nicolina är beroende av sina ledsagare för att vardagen ska fungera. Hon bor ensam i lägenhet men där klarar hon sig rätt bra själv. Lite städhjälp och hjälp med posten är allt.

– Ledsagarservicen är jätte-jätteviktig! Det är hemskt att man stramar åt! Det fungerar ändå väldigt bra för mig. Jag anlitar ledsagare som är anslutna till ett privat assistansföretag och kan själv bestämma när jag vill ha ledsagare och vilken typ av ledsagare som funkar i en viss situation. På universitetet måste jag ha någon som kan ta anteckningar, och på judon måste jag ha någon som också tränar judo. 

I träningslokalen har nu tränaren gått in på mer krävande övningar. När han visat något lite krångligare, kommer han fram till Nicolina och hennes träningskompis och kollar att de hängde med. Han gör övningen med Nicolina så att hon känner hur den ska göras. 

– Jag måste ha alla rörelser beskrivna för mig, säger hon. Det tar mer tid och mer energi, men allt går.

Följ Nicolina på Instagram:

judonicolina

och blogg: 

http://judonicolina.blogspot.com/

Anna Bergholtz

 

Som 24-åring förlorade jag synen pga min grundsjukdom barnreumatism. Numera - 12 år senare ser jag ingenting, men tack vare forskning fick jag behålla min syn genom viktiga år i skolan, tonåren och under de första åren när jag flyttade hemifrån och bl a bodde utomlands. Idag arbetar jag som journalist, föreläsare och författare. Men även om livet funkar som blind, hade små synrester tveklöst kunnat förenkla mycket i min vardag. Och nyligen tändes hoppet, eftersom  forskningen nått nya vägar. Kanske kan en inom snar framtid operera så att jag kommer se skillnad på ljus och mörker. Då skulle gatlyktorna kunna leda väg på kvällen och solljuset väcka mig på morgonen. Att ögonforskningen hela tiden går framåt är oerhört viktigt. Och talande för det är att få barn, som i dagsläget får min ögonsjukdom, sällan blir blinda. En del får inte ens synskador. 

 Anna Bergholtz

”Blind journalist som öppnar ögon”

Sven-Bertil Taube

Ögonfonden är stolta över att Sven-Bertil Taube nu är ambassadör för Ögonfonden! Han har den bland äldre så vanliga ögonsjukdomen åldersförändringar i gula fläcken. 

Angelica Alm

Angelica Alm, sångerska, musiker och låtskrivare med rötter i Skåne och känd från bl. a. ”Så ska det låta” är Ögonfondens ambassadör. Ämnet ligger henne varmt om hjärtat då hon har fått erfara på nära håll hur nedsatt syn påverkar livskvaliteten.