Osmokinetik - Revolution inom Torra Ögats Patofysiologi En ny parameter för diagnos och behandling
Det torra ögat har blivit allt vanligare och fått allt mera uppmärksammat idagens samhälle med mycket dataarbete, äldre befolkning och ökande uppehåll i torrt inomhusklimat. Pågående Covid epidemin har led till ännu mera dataarbete än förr. Diagnosen av det torra ögat som sjukdom har därför stor betydlese och måste vara enkelt och pålitligt. Här vet vi nu, att endast färgning med fluorescein räcker inte till. Vi kan idag även mäta osmolaritäten i mikrovolumer av tårarna.
Relativ snabbt har osmolariteten tilldelats en nyckelroll i definitionen av svårighetsgraden av torra ögonsjukdomar (DEWSII, 2017). Här har grundkonceptet blivit det att allvarlig torr ögonsjukdom är förknippad med hyperosmolaritet av tårar. På samma sätt finns hypotesen att hypersomolaritet skulle vara patologisk. Dessutom implementerades tilldelningen av ett specifikt värde som tröskel för diagnos av svår torr ögonsjukdom (318 mOsmol/L) enligt DEWS II. Detta strider dock mot våra egna resultat [1].
Här har vi upptäckt att osmolariteten hos vissa patienter faktiskt kan vara lägre än tröskeln enligt DEWS II trots sjukdomens svårighetsgrad. I senare studier visades även att ett enda värde på osmolaritet knappast räcker för att bedöma situationen dvs svårighetsgrad av torra ögon, eftersom ett helt representativt värde är svårt att få. Dessutom varierar osmolariteten under dagen, en process som blev döpt till ”osmokinetics” [2].
Fortsatt forskning antyder nu att några specifika parametrar för osmokinetiken, såsom maximal dagsvariationen, frekvens och antal signifikanta förändringar i osmolaritet [3] kan ha stor betydelse. Detta ge vidare argument för att enbart en förändring av osmolaritet knappast kan användas som säkert indikator för försämring av förbättringen. Denna upptäckt förändrar det nuvarande konceptet om torra ögonsjukdomars patofysiologi betydligt. Våra resultat betonar det uppenbarliga och stora behovet att förändra den nuvarande model (DEWS II) till en mer fysiologisk modell med fokus på stress på ögats yta än ett numeriskt värde för tårfilmens osmolariteten. Detta betonar också behovet av en annan användning av osmolaritet som mätmål. Om osmolaritet som mätmål används, behövs det flera mätningar under dagens gång för att få en uppfattning om osmokinetiska värden och sedan kunna tolka resultatet på ett lämpligt sätt. Då kan osmolaritetsmätning bli en verklig viktig parameter. En bättre och mer realistisk modell för det torra ögats sjukdom än den nuvarande DEWS II skulle leda till en förbättrad diagnos av torra ögonsjukdomar och uppenbarligen till en bättre och mer adekvat behandling av våra patienter.
1. Beck, R., et al., Hyaluronic Acid as an Alternative to Autologous Human Serum Eye Drops: Initial Clinical Results with High-Molecular-Weight Hyaluronic Acid Eye Drops. Case Rep Ophthalmol, 2019. 10(2): p. 244-255.
2. van Setten, G.B., Osmokinetics: A new dynamic concept in dry eye disease. J Fr Ophtalmol, 2019. 42(3): p. 221-225.
3. van Setten, G.B., Osmokinetics: Defining the Characteristics of Osmotic Challenge to the Ocular Surface. Klin Monbl Augenheilkd, 2020. 237(5): p. 644-648.
