Näthinnan på ögats insida omvandlar ljuset i vår omgivning till elektriska impulser, bearbetar dessa impulser och skickar dem sedan vidare till hjärnan via synnerven. Vid näthinneavlossning, vilket drabbar 1000-1500 invånare i Sverige årligen, upplever patienten en grå skugga perifert i synfältet. Denna ökar oftast på sig under loppet av någon dag och inkluderar snart även det centrala skarpa seendet. I de flesta fall är tillståndet en komplikation till den vanligt förekommande och normalt sett ofarliga glaskroppsavlossningen, men näthinneavlossning förekommer även efter våld mot ögat och vid kraftig närsynthet. Behandlingen är kirurgisk och innebär traditionellt att s k cerclage och plomb (cirkulärt band) anläggs på ögats yta för att minska dragning från glaskroppen på ögats insida. I mer komplicerade fall tas glaskroppen bort - vitrektomi. Man använder vid dessa metoder även laser för att fästa näthinnan mot underliggande vävnad.
Enbart laserbehandling kan användas vid små näthinneavlossningar. I ca 95% av drabbade ögon kan man med dagens behandlingsmetoder sätta fast näthinnan på plats och i ca 30-40% kan synförmågan räddas helt. För majoriteten av patienter medför dock tillståndet synnedsättning av varierande grad. Prognosen efter kirurgi beror främst på om näthinnans gula fläck (macula lutea) har varit avlossad. Gula fläckens tappar är mycket känsliga och tar skada vid avlossning. Ca 60% av alla patienter har en näthinneavlossning inkluderande gula fläcken vilket innebär att de får en permanent synnedsättning och ofta får svårt att läsa med det drabbade ögat. Forskning inom området är inriktad på att förbättra befintliga kirurgiska metoder för behandling av näthinneavlossning, öka kunskapen om komplicerad näthinneavlossning samt att utveckla nya behandlingsmetoder för patienter med där synförmågan påverkats.
