Vad är glaukom?

Bland de som har glaukom, finns sådana som inte har några som helst problem med synen, likaväl som det finns personer som har ett allvarligt synhandikapp eller är blinda. Sjukdomen utvecklas olika hos olika personer. Hos de flesta långsamt, även om undantag förekommer. Hur allvarlig skada man hade vid upptäckten och hur länge man lever med sjukdomen spelar också roll. De flesta som får glaukom har en användbar syn livet ut.

Riskfaktorer Vem som helst kan drabbas av glaukom, men vissa tillstånd (s.k. riskfaktorer) gör att man löper större risk. Till dessa hör:

• hög ålder (ju högre ålder, ju större risk)
• högt ögontryck
• exfoliationer (se avsnittet om öppenvinkelglaukom)
• glaukom i släkten
• afrikanskt ursprung

Om du misstänker att något inte står rätt till låt undersöka dina ögon. Det finns flera ögonundersökningar som kan göras för att upptäcka glaukom.

Mätning av ögontrycket (tonometri) Det finns flera olika metoder och instrument att mäta ögontrycket med. Optiker använder ofta en ”luftpuff”. Standardmätmetoden i vården är Goldmanns applanationstonometeri (bilden) i ögonmikroskopet. Vid denna bedövas ögat med en droppe som också innehåller gult färgämne, för att trycknivån skall kunna avläsas rätt. Eftersom man kan ha glaukom vid alla trycknivåer kan undersökningen ensamt inte användas för att ställa diagnos. Man mäter ändå alltid ögontrycket, både vid diagnossättande och vid all uppföljning, eftersom tryckmätningen ger vägledning om vilken typ av glaukom det rör sig om och är avgörande för behandlingen i det korta perspektivet. Tryckmätning är en snabb och enkel undersökning.

Ögonbottenundersökning För att upptäcka eventuella skador på synnerven och i näthinnan undersöks ögat med ett oftalmoskop eller i ett ögonmikroskop med en tillsatslins. För att läkaren ska kunna se in i ögat vidgas ibland pupillen med hjälp av ögondroppar. Ibland fotograferas också bakre delen av ögat med en speciell kamera kopplad till ett mikroskop. Patienten får fokusera blicken på en punkt för att hålla ögat stilla medan bilder tas. Det finns också instrument för tredimensionell avbildning. Vid avbildning lagras undersökningsresultaten i en dator. På så vis kan utgångsläget jämföras med framtida undersökningar och man kan se om en förändring skett.

Synfältstest (perimetri) Glaukom orsakar skador i synfältet tidigt i sjukdomsförloppet, medan synskärpan (det man läser på syntavlan vid synprövning) påverkas sent. Synfältsundersökning är därför en viktig undersökning både för att ställa diagnos och för att följa sjukdomsutvecklingen. Det finns manuella och datorstyrda synfältstester, men vid glaukom används nästan bara de datorstyrda testerna. Patienten placeras framför instrumentet och får titta rakt fram utan att flytta blicken. Ett öga i taget testas. Varje gång en ljuspunkt blir synlig på olika ställen på instrumentets skärm trycker patienten på en knapp. Undersökningsresultatet lagras i en dator och jämförs med en inbyggd databas för normala synfält (för att avgöra om patientens synfält är normalt eller inte). Det jämförs också med egna tidigare undersökningar (för att avgöra om någon förändring skett). Med vanliga testmetoder tar undersökningen ungefär fem minuter per öga, men både längre och kortare tester finns.

Gonioskopi Undersökning av kammarvinkeln med en speciell spegellins görs mer sällan. Kammarvinkeln är området där kammarvätskan lämnar ögat och denna undersökning görs bl.a. när man misstänker att kammarvinkeln är trång - och avflödet av vätska ut ur ögat försvårat. Man använder en speciell spegellins efter det man droppbedövat ögats yta (för att undvika blinkande). Ofta använder läkaren också gelé på linsen för att se bättre.

Glaukom kan inte botas. De skador som finns på synnerven och i synfältet är bestående. Målet med behandlingen är att förhindra eller fördröja ytterligare skador. All behandling syftar till att sänka ögontrycket. Det är visat att sjukdomsutvecklingen bromsas genom att ögontrycket sänks.

Ögondroppar De flesta som har glaukom behandlas med ögondroppar. Dessa sänker ögontrycket antingen genom att minska produktionen av kammarvätska i ögat eller genom att öka avflödet av vätska ut ur ögat. Det finns flera olika typer av droppar, som kan kombineras om första droppen inte ger tillräcklig effekt. De vanligaste dropparna är så kallade betablockerare (som tas en eller två gånger per dag) eller prostaglandinanaloger (som tas en gång per dag). Tar man flera olika droppar skall man vänta ett par minuter mellan dropparna för bästa effekt. Har man svårigheter att få ögondroppen på plats i ögat finns droppstöd som passar de flesta droppflaskor. Droppstöd kan fås kostnadsfritt på apoteket. Eftersom trycket i ögat ökar om dropparna tas bort är behandlingen för de allra flesta livslång.

Laserbehandling Laserbehandling, så kallad lasertrabekuloplastik, kan både användas som förstahandsbehandling eller som tillägg när ögondroppar inte har tillräcklig effekt. Med hjälp av lasern öppnas ögats dräneringskanaler, så att kammarvattnet lättare kan passera. Oftast måste man fortsätta med ögondroppar efter laserbehandlingen. En annan typ av laserbehandling, iridotomi, används för att behandla trångvinkelglaukom. Man gör då ett hål i regnbågshinnan (iris) med lasern och får på så sätt en mindre trång kammarvinkel och därmed ett bättre avflöde.

Operation Operation används oftast om inte ögondroppar och laserbehandling tillsammans har tillräcklig trycksänkande effekt. Den vanligaste operationen för glaukom är trabekulektomi. Operationen utförs i lokalbedövning och syftar till att åstadkomma en ny dräneringskanal, genom att göra en ny öppning i kammarvinkeln, för att underlätta avflödet av kammarvattnet. Ofta kan man slippa eller åtminstone minska antalet ögondroppar efter operationen. En vanlig komplikation är dock att operationsområdet ärrar igen och att ögontrycket stiger som följd.