Avancerad crosslinking för behandling av keratokonus

Keratokonus är en hornhinnesjukdom som anses drabba mer än 1:500 individer. Sjukdomen börjar som regel i slutet av tonåren och fortsätter försämras till c:a 35 års ålder. Vid keratokonus blir hornhinnan förtunnad och instabil, vilket leder till kraftiga brytningsfel och försämrad syn. Då det handlar om unga människor kan keratokonus få stora konsekvenser, t.ex. för yrkesval och körkort etc. Med ”corneal crosslinking” (CXL) kan hornhinnan förstärkas med riboflavin och UV-ljus, och sjukdomens förlopp bromsas. Vi har sedan ett antal år utvecklat en förbättrad form av CXL, ”Photorefractive Intrastromal Crosslinking” i hög syrekoncentration och med bevarande av hornhinnans ytskikt (epi-on PiXL) där hornhinnans olika delar belyses med olika mycket UV-ljus, vilket vi har kunnat visa inte bara stoppar sjukdomens förlopp, men också ger minskade brytningsfel och förbättrad syn. 

Det har dock hittills inte varit möjligt att mäta och gradera hornhinnans instabilitet vid keratokonus eller den stabiliserande effekten av en CXL-behandling. Att kunna mäta detta skulle vara av stort värde för att t.ex. bestämma vilka som har nytta av en behandling och när en behandling haft tillräcklig effekt för att stoppa sjukdomen. Vårt projekt är därför nu inriktat på differentierad mätning av hornhinnans stabilitet med en helt ny metod, Brillouin-spektroskopi. Med denna metod belyses hornhinna med en svag laser, och de "ekon" som uppstår analyseras.

Vi vill ta reda på:

*  Hur instabil hornhinnan är vid KC

*  Vilka delar som är mest instabila, och 

*  Vilken stabilisering som sker vid epi-on PiXL, jämfört med stabiliteten i en frisk hornhinna

Totalt inkluderas 32 patienter med keratokonus (18-35 år; inklusionen klar) och 150 friska frivilliga (10-45 år; inklusionen pågår). Vid keratokonus sker en kontroll före och 6 månader efter behandling med epi-on PiXL; hos de friska görs mätningarna endast vid ett tillfälle. Undersökningarna inkluderar Brilloiun-spektroskopi, synskärpa, refraktion och mätning av hornhinnan med Scheimpflugfotografering och främre segments-OCT (”Optical Coherence Tomography”).

Vi har redan kunnat konstatera att epi-on PiXL förbättrar synen vid keratokonus, och denna behandlingsregim är ett viktigt tillskott i vår behandlingsarsenal. Med Brillouinspektroskopi kan sjukdomens svårhetsgrad och risken för försämring, liksom den stabiliserande effekten av en CXL-behandling mätas direkt i hornhinnan, vilket kan förbättra både diagnostik, uppföljning och utvärdering av behandlingen. Vår grupp ligger långt framme i forskningsfältet internationellt, och har en omfattande kompetens inom avancerad optik och biomekanik som är en förutsättning för att kunna driva denna forskning.